Kaffetåren

Av allt det goda, som man förtär,

bland alla jordiska drycker,

ju kaffetåren den bästa är:

den skingrar människans nycker;

den styrker kroppen, den livar själen,

den känns från hjässan, ja - ned i hälen!

Hå hå, ja ja!

 

När hösten kommer med blåst och snö,

och våren börjar sin väta,

då blir till lynnet man kärv och slö,

man blott vill sova och träta.

Ja, man är ruskig i hela kroppen,

men ... då finns hälsan i kaffekoppen!

Hå hå, ja ja!

 

När frun sin älskade man har mist

och sitter ensam med gälden,

hon bittert sörjer sin dubbla brist,

men ... sätter pannan på elden;

och när den klarnat, hon lämnar båren,

och hämtar styrka i - kaffetåren!

Hå hå, ja ja!

 

När färska nyheter månde tas

från stadens hundrade kanter,

man på ett litet honett kalas

ser sina vänner och tanter ...

Vid kaffebordet man gör sitt bästa

med fantiserande om sin nästa.

Hå hå, ja ja!

 

Den ena dricker sin tår på bit,

en annan älskar att doppa,

parlerar därvid med sådan flit,

att man bör öronen proppa.

Som trumman bullrar vid krigsreveljen,

så bullra tungorna i konseljen.

Hå hå, ja ja!

 

Förutan kaffe - o gudadryck! -

vad vore mänskliga livet?

Allt nytt, som ännu ej finns i tryck,

i pannans botten står skrivet; -

ty se´n man utdruckit sista slumpen,

stå livets gåtor i kaffesumpen!

Hå hå, ja ja!