Johan Pettersson var en minst sagt reslig karl, och den mest resliga delen av honom var hans långa ben. Det hade gett honom öknamnet Skånken. Ingen kallade honom
någonsin annat än Skånken, så till sist blev han själv ett med sitt öknamn. En dag kom en obekant man fram till honom och frågade:
- Jag söker Johan Pettersson, är han bekant?
- Nä, han känner ja inte.
- Men han ska bo här i byn.
- Nä, de e ingen ja hört om.
- Han lär kallas Skånken.
- Jasså han. Ja, han känner ja. De e ju ja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar